Jag tycker det känns välsignat.
Skärtorsdagskvällens kärva mörker.

Det ligger någon slags ilska över stilla veckan.
Jag tycker det är lite vackert.

En åtgärd är att plocka bort sociala medier. Men, kanske ni tänker. Har han inte gjort det förut, eller åtminstone gjort ett försök till det tidigare?! Jo det är sant men denna gång har jag kommit fram till en lösning. Jag har plockat bort sociala medier från ställen där jag inte behöver dem. Till exempel på min kära iPhone. Det finns ingen anledning till att kolla fejsbook var helst jag kan. Nej verkligen inte. Som en konsekvens av detta mår både min fru och min hund bättre och de flesta av mina vänner och kollegor och dessutom så uppmärksammas jag på att detta med sociala medier på i telefonen faktiskt är förödande.

Over and out!

Frid!

Det är ett självklart val för mig att reflektera över hur det jag gör kommer att påverka andra. Inte minst under fastan. Det gör mig inte särskilt mycket att låta bli många saker av det jag väljer bort, att inte dricka kaffe, att inte äta socker. Det finns ett överflöd i det jag kan göra, jag kan välja bort, ta något annat istället. Vad kan hända i och med min fasta? Att ägna mer tid till bön och gudstjänst gör mig gott, det är ju något jag vill och borde. Men hur ägnar jag mig åt min omvärld? Hur gör jag för att inte låta fastan bli ett sätt att fly inåt, bort ifrån omgivningen? På något sätt lever jag ju med och i min samtid, och kanske får fastan vara något av en kritik gentemot delar av samhället som inte befriar, som inte upprättar. Fastekampanjen och påskuppropet fungerar väl som exempel på en sådan kritisk röst. Men kanske också långsamheten, medvetenheten kring maten, kring rytmen i vardagen.

Nåja, idag är det söndag och Kristus är uppstånden! En kopp rättvisemärkt kaffe låter som en bra idé. För min skull? För Guds skull? För någon annans skull?

Så vandrar tanken till Jesus uppmaning om att vi ska fasta ”i tystnad”, och akta oss för att sammanlänka fastan med högmod. Det är inte en prestation att fasta, vi är inte duktiga som fastar. Och kanske är just detta vår största utmaning vi just nu står inför – ödmjukhet.

Hur många har du berättat om din ”fasteplan” för? Jämför du din egen fasta med någon annans?

Med varandras hjälp kan vi givetvis finna inspiration, ork och motivation. Men låt inte fastan bli en prestation, låt den vara mellan dig och Gud – för din skull, för livets skull, och för alla levande.

Genom död till liv.

Nu är det snart dags igen. Känner peppen – också i år!

Imorgon samlas ett gäng härhemma, äter semlor, dricker kaffe, och planerar fastan.

Tanken är att den i år skall gå ut på att avstå från socker, kaffe, alkohol och kött – alla dagar utom söndagar, i sann Borgehammárisk anda : )

Är det såhär fastan kommer kännas?

Jag har någon slags yttre religiös kris. Form? Kyrka? Vilka tillhör varandra egentligen, får man göra som vi gör, kan man göra som andra gör?

Heliga är vi tillsammans, tänker jag. Eller brukade tänka. Nu vet jag inte vad jag tänker.

Jag tror på ekumeniken och gläds åt att jag får tillhöra såväl finingar som idioter.

Jag ber för en vän som får sin tro ifrågasatt av politiska skäl.

Fastan kommer när jag behöver krafsa mig ner, inunder skalet och närmare hinnan.

Hur fasta? Vet inte än. Men att, det vet jag.

Vill du skriva om din fasta på fastebloggen?

Hör av dig till Elise på elisebertilsson@gmail.com så får du inloggningsuppgifter.

På ett sätt tacksam över fjönt-fastor som gått. Det har lärt mig att gå in för något under en sådan här tidsperiod. Att gå in med viss rannsakan.

Gillar för övrigt att advent är en fasta. Vi söker Gud, men Gud söker oss lite mer och kommer till oss. Det är ju en väldigt spännande tematik.